Nu är det juli och det känns som att jag är väldigt sen och efter med mina odlingar. Men efter att ha sett på bilder från slutet av maj på mina lotter inser jag att jag knappast är det. Egentligen. Det växer som synes, men när man ser bilder från södra Sverige kan man misströsta i detta nu och fundera vad man håller på med. Men då måste man vara en smula förlåtande mot sig själv här i zon 5.
Jag hade inte kunnat vara snabbare. Tyvärr ligger Chelsea Flower Show i slutet av maj, och vill man se den, vilket jag vill och dessutom passa på att springa Göteborgsvarvet och därmed vara borta 10 dagar, ja då missar man en stor del av våren och vårbruket i norr, eftersom våren -den slags vår man har i södra Sverige- här är extremt kort. Jag hade kunnat var 10 dagar snabbare kanske. Så kolla in bilderna och betänk att den extrema förvandlingen skett på 5 veckor. Det är intensivt, det är en smula panik, och det är slit.
När for den 16 maj hade jorden inte rett sig, så när jag kom tillbaks den en 27 maj rensade rensade och rensade jag. Jag satte mina första fröer den 2 juni. Och eftersom det var varmt i början av juni grodde det bra. Sedan kom kylan tillbaks, och inte förrän nu, i början av juli har det blivit varmt här. I juni har potatisblast frusit, och squash, gurka och bönor har nästan dött av kylan. Men nu är det varmt, och det verkar som att det ska vara varmt ett par veckor framåt. Så nu kanske det ska växa växa växa. Så som det brukar vid den här tiden.
Men i år misströstade jag i kalla juni och tänkte på missväxtåren 1867-69 då snön här uppe låg långt fram till midsommar och svälten kom. Tack och lov var det aldrig så illa, men det var riktigt kallt. Och jag är förstås glad att jag inte är beroende av skörden för min överlevnad, utan att jag odlar bara för mitt eget höga nöjes skull.
År 2014 tycks inte bli något missväxtår, men hur bra det blir vet vi inte än. Det är bara att hoppas på värme och regn om vartannat. / Jonas =)